Closer
-Frida Amundsen
Tack för de fina kommentarerna i det förra inlägget!
Man ska prata om sina känslor, jo jag vet, men det är inte alltid så lätt. Det är aldrig lätt.
Man känner sig utlämnad och naken.
När jag var lite fick jag lära mig att om nån frågar hur jag mår, så svarar jag "Jo, tack, det är bra" och det hör till gott uppförande... Inget mer med de.
Och nej, jag tänker inte gå till nån kurator eller liknande. Där vet jag hur det blir, en massa tabletter till höger och vänster och "gå hem och lägg dig".
Nej tack, jag är inte sjuk i huvudet, bara lite småstörd ;) Inga tabletter som biter på det ;)
Det e sjukt svårt att be om hjälp. Det e sjukt svårt att våga ta initiativet. Jag har två underbara föräldrar som mer än gärna finns där. Men samtidigt vill jag inte tynga dem IGEN med samma typ av problem som sist. Men det är hjärnspöken. Vad tror du skulle göra dem ledsna, att du tar upp dina problem eller att du inte gör det? Nu känner inte jag dem och du säger du e uppfostrad att inte säga nått. Då är jag gladeligen den som säger till dig det är fel. Att stänga inne problem eller tankar slutar 10 av 10 gånger dåligt i slutändan. Lita på mig. Det e 2012 nu. Ser är inte 50-60talet när våra päron var yngre och många tyckte det var skämmigt att visa sina problem utåt. Du behöver inte söka psykolog. Av det lilla jag träffat dig så tror jag du redan hittat dig som person. Du vet vem du är och du vet vad du gör. Inte sant? Men alla behöver få prata. Men e du som mig och knappt vågar sträcka ut armarna så kan jag göra det lätt för dig...
Vad tynger dig min vän?
:)
