De sista dagarna har varit bra (bättre än tidigare iaf), Stefan har äntligen börjat repa sig efter att ha blivit felmedicinerad uppe i Karlstad. Förhoppningsvis kanske han kan få komma hem redan denna veckan, men jag är inställd på nästa vecka, då kan det bara bli bättre :)

Tänkte iaf berätta om julklappen som "tomten" gav mig på julaftonen.
En ny htc Wildefire, vit givetvis, "tomten" knows what I like ;)
Dock var det dryga 4 år sedan jag fick mig en ny telefon, då min älskade Sony Ericson W810i kom i mina ägor.
Så ni kanske förstår vilken skillnad det är på telefonerna.
Tar mig ca en halvtimme för att svara på ett sms om jag ens får iväg det! Ha ha
Men man lär sig ju snabbt och om en vecka eller två så är jag nog van den.
Snygg är den iaf!



I eftermiddag är det dags för det näst sista julfirandet i vår familj.
Ska åka till pappa och Lotta, käka lite mat och öppna ännu lite fler klappar.

Igår kom pappa och Lotta hit på förmiddagen och tog med sig Nova hem till dem för en övernattning. Det är skönt med lite avlastning nu när man har varit helt ensam med två små barn i över en vecka.
Men det ska bli skönt att få hem henne igen, pussa på henne och snosa henne i nacken, mysigt.

Denna veckan som skulle bli så perfekt.
Denna julen som jag så länge väntat på.
Var så nöjd med alla julklappar jag köpt.
Första julen sen barnsben som jag längtat efter.
Crap!

Allt började i måndags när Stefan blev inlagd på sjukhuset i Karlstad för nåt som jag inte vill gå in på.
Han fick medicin och de trodde att han skulle bli kvar i ett par, tre nätter.
Okej, han hinner hem till julafton iaf.
Men nej då. Läget blev bara värre och värre för honom.
Medicinerna har byts ut mot nya mediciner, gång på gång.
Nu verkar det som om de hela tiden har gett honom mediciner som han är allergisk emot och på så vis hela tiden gjort situationen värre.
Detta har hänt honom förut för flera år sedan och han har fått en lista över ämnen som han inte tål.
Men nu har sjukhusen bytt datasystem och dessvärre inte orkat bry sig om att lägga in gamla journaler och uppgifter om patienterna.
Hade de gjort detta så kanske han redan från början kunnat få rätt medicin och kanske hunnit bli frisk så han hade fått fira jul ihop med sin familj, men nej då.
INKOMPETENTA IDIOTER.
Hade jag bott i USA, skulle de fått smaka på en rejäl jävla miljonstämning ifrån mig.

Så Stefan fick inte komma hem på julafton, inte ens några timmar som det först var sagt.
Så man har hela tiden fått förhoppningar om att man ska få träffa honom, åtminstonde för en liten stund.

Så här sitter man, ensam med två små barn, julaftonen är förbi och hade det inte varit för barnen så hade jag slängt ut julgran och eldat upp skiten.
Jag är så trött på att det aldrig ska vända, och nej jag kanske inte ska klaga, jag är ju frisk och får vara hemma med mina barn och det är jag extremt tacksam över. Men den ständiga nervositeten över att aldrig få något konkret svar eller få höra om några förbättringar, det tär så innihelvete både psykiskt och fysiskt.
Att inte ha honom hemma, sittandes i soffan, få titta på honom ibland och känna hur mycket man älskar honom, det är jobbigt. Aldrig tidigare har jag insett hur mycket man kan sakna en människas närvaro... 

Tänkte ge er intresserade en uppföljare av det senaste blogginlägget.
Som ni läst så satt jag med värkar när jag skrev sist och de gav inte med sig utan blev värre.
Runt halv 5 ringde jag till Karlstad BB och berättade hur läget var och att jag nog skulle komma in nån gång under morgonen.

BM- Du låter väldigt lugn?!
J- Ja, jag är lugn.
BM- Men hur långt är det mellan värkarna?
J- Ja, det är ju 5-6 minuter mellan dem...
BM- Men det är väl inte så lite?!!!
J- Nähä, okej.
BM- Blir det värre så ringer du en ambulans vettu.
J- Ja ja det går nog bra (ovetandes om läget) ha ha

Stod och diskade mellan värkarna, plockade med papper och grejer i lugnan ro.
Men värkarna blev snabbt värre och kom tätare.
Tog mig en dusch och Stefan kom upp runt 5 tiden.
Ringde mamma och sa att hon nog får skynda på läget lite för vi måste nog åka snart.
Aldrig i världen att min mor har kommit så fort, ha ha!
Klockan 6 satte vi oss i bilen och for emot Karlstad.
Var uppe på förlossningsavdelningen kl 07.10 och jag fick direkt gå och lämna ett urinprov, vilket tog sin lilla tid.
Värk- kissa- värk- få på sig brallorna- värk- tvätta händerna osv. Det tar tid! Pust.

Väl inne på rummet la jag mig i sängen för BM skulle göra en undersökning och sätta på mig lite apparater för att mäta barnets hjärtljud. Först skulle hon känna om huvudet var fixerat i bäckenet, hon hittar inget huvud?!Öhh okej. Sen skulle hon hitta barnets hjärtljud och hon letade och letade runt på magen med sig apparat.
Jag märker paniken i hennes ögon när hon inte hittar den nånstanns, hon larmar direkt efter en BM till.
Då blev jag nervös, nej, nej, nej, det får inte vara nåt fel på barnet, det måste finnas en puls.
Man hinner tänka så mycket på så kort tid när det gäller nåt så viktigt som ens barn.
Men när BM nr 2 kom in på rummet så hittade hon hjärtljudet, långt nere vid min höft.
De gjorde en vanlig undersökning, och där var huvudet, på väg ut!
Oj, oj, oj, då blev det bråttom vill jag lova. Stefan fick slita av mig mina byxor och peronalen sprang runt och plockade fram grejer hela tiden. Sen kände jag hur värkarna blev värre och de frågade om jag ville ha lustgas.
- Ja! Ge mig lustgasen!! Fick ha den i ca 2 minuter, sen bytte de så jag fick enbart syre, antagligen för att jag skulle vara lite klar i huvudet.
Då kom den första krystvärken, lite svagt och jag hann inte direkt med att trycka på, sen kom krystvärk nr 2 och huvudet var ute, sen kom resten av det lilla knyttet ut.
Så man kan säga att jag lyckades föda lillen på två krystvärkar, 45minuter och helt utan någon som helst bedövning.
Känns väldigt bra, men jag hade faktiskt längtat lite efter lustgasen, men nej då.

Det lilla underverket som kom ut 07.55 måndag morgon den 6/12 2010, vägde 3010 gram och var 48 cm lång.
Hans namn är Liam Dalström och den femte familjemedlemmen i vår nu stora familj.

         

Klockan är 04 på natten och jag har varit uppe i nån halvtimme, värkarna har satt igång, äntligen!
Inte så himla synd om mig än, men tillräckligt för att jag inte ska orka ligga mer i sängen och förgäves försöka sova. Har fått mig ca 4 timmars sömn iaf och det kommer att vara behövligt senare när bebisen ska komma ut.

Tänker vänta en stund med att både ringa mamma och att väcka Stefan, de behöver sova så mycket de kan.
Mamma ska ju bo här några dagar för att ta hand om Nova medans vi ligger inne i Karlstad och jag tror att Nova kommer att ha det roligt här hemma.

Pappas födelsedag idag, 6 dec, blir en bra extra present till honom att få ett barnbarn till, tror att han kommer att bli glad. Grattis far!

Ja det var la allt från mig för tillfället, ska sitta här och invänta fler värkar, psykiskt förbereda mig på vad som komma skall och även packa ner det sista i väskorna.

Önska mig lycka till så kommer jag nog snart hem med ett litet knytte.


Dags att komma ut nu, lilleskrutt <3

Japp, 5 dagar sen beräknad förlossning och ännu ingen bebis ute.
Trist.

Helgen har varit trevlig, middag på stadens resturang Bella Rosa, oxfilé, fläskfilé och kycklingfilé tillsammans med pommes, tzatsiki och rödvinssås, inte helt fel det.

Nu sitter jag och älsklingen i en varsin soffa och inväntar "Vem kan slå Filip och Fredrik".
Godisskålen får göra mig sällskap också, har blivit till en vana nu för tiden, men men, vikten tar jag tag i till våren när solen kommer fram :)

Go' kväll