Denna veckan som skulle bli så perfekt.
Denna julen som jag så länge väntat på.
Var så nöjd med alla julklappar jag köpt.
Första julen sen barnsben som jag längtat efter.
Crap!

Allt började i måndags när Stefan blev inlagd på sjukhuset i Karlstad för nåt som jag inte vill gå in på.
Han fick medicin och de trodde att han skulle bli kvar i ett par, tre nätter.
Okej, han hinner hem till julafton iaf.
Men nej då. Läget blev bara värre och värre för honom.
Medicinerna har byts ut mot nya mediciner, gång på gång.
Nu verkar det som om de hela tiden har gett honom mediciner som han är allergisk emot och på så vis hela tiden gjort situationen värre.
Detta har hänt honom förut för flera år sedan och han har fått en lista över ämnen som han inte tål.
Men nu har sjukhusen bytt datasystem och dessvärre inte orkat bry sig om att lägga in gamla journaler och uppgifter om patienterna.
Hade de gjort detta så kanske han redan från början kunnat få rätt medicin och kanske hunnit bli frisk så han hade fått fira jul ihop med sin familj, men nej då.
INKOMPETENTA IDIOTER.
Hade jag bott i USA, skulle de fått smaka på en rejäl jävla miljonstämning ifrån mig.

Så Stefan fick inte komma hem på julafton, inte ens några timmar som det först var sagt.
Så man har hela tiden fått förhoppningar om att man ska få träffa honom, åtminstonde för en liten stund.

Så här sitter man, ensam med två små barn, julaftonen är förbi och hade det inte varit för barnen så hade jag slängt ut julgran och eldat upp skiten.
Jag är så trött på att det aldrig ska vända, och nej jag kanske inte ska klaga, jag är ju frisk och får vara hemma med mina barn och det är jag extremt tacksam över. Men den ständiga nervositeten över att aldrig få något konkret svar eller få höra om några förbättringar, det tär så innihelvete både psykiskt och fysiskt.
Att inte ha honom hemma, sittandes i soffan, få titta på honom ibland och känna hur mycket man älskar honom, det är jobbigt. Aldrig tidigare har jag insett hur mycket man kan sakna en människas närvaro...