Tänkte ge er intresserade en uppföljare av det senaste blogginlägget.
Som ni läst så satt jag med värkar när jag skrev sist och de gav inte med sig utan blev värre.
Runt halv 5 ringde jag till Karlstad BB och berättade hur läget var och att jag nog skulle komma in nån gång under morgonen.

BM- Du låter väldigt lugn?!
J- Ja, jag är lugn.
BM- Men hur långt är det mellan värkarna?
J- Ja, det är ju 5-6 minuter mellan dem...
BM- Men det är väl inte så lite?!!!
J- Nähä, okej.
BM- Blir det värre så ringer du en ambulans vettu.
J- Ja ja det går nog bra (ovetandes om läget) ha ha

Stod och diskade mellan värkarna, plockade med papper och grejer i lugnan ro.
Men värkarna blev snabbt värre och kom tätare.
Tog mig en dusch och Stefan kom upp runt 5 tiden.
Ringde mamma och sa att hon nog får skynda på läget lite för vi måste nog åka snart.
Aldrig i världen att min mor har kommit så fort, ha ha!
Klockan 6 satte vi oss i bilen och for emot Karlstad.
Var uppe på förlossningsavdelningen kl 07.10 och jag fick direkt gå och lämna ett urinprov, vilket tog sin lilla tid.
Värk- kissa- värk- få på sig brallorna- värk- tvätta händerna osv. Det tar tid! Pust.

Väl inne på rummet la jag mig i sängen för BM skulle göra en undersökning och sätta på mig lite apparater för att mäta barnets hjärtljud. Först skulle hon känna om huvudet var fixerat i bäckenet, hon hittar inget huvud?!Öhh okej. Sen skulle hon hitta barnets hjärtljud och hon letade och letade runt på magen med sig apparat.
Jag märker paniken i hennes ögon när hon inte hittar den nånstanns, hon larmar direkt efter en BM till.
Då blev jag nervös, nej, nej, nej, det får inte vara nåt fel på barnet, det måste finnas en puls.
Man hinner tänka så mycket på så kort tid när det gäller nåt så viktigt som ens barn.
Men när BM nr 2 kom in på rummet så hittade hon hjärtljudet, långt nere vid min höft.
De gjorde en vanlig undersökning, och där var huvudet, på väg ut!
Oj, oj, oj, då blev det bråttom vill jag lova. Stefan fick slita av mig mina byxor och peronalen sprang runt och plockade fram grejer hela tiden. Sen kände jag hur värkarna blev värre och de frågade om jag ville ha lustgas.
- Ja! Ge mig lustgasen!! Fick ha den i ca 2 minuter, sen bytte de så jag fick enbart syre, antagligen för att jag skulle vara lite klar i huvudet.
Då kom den första krystvärken, lite svagt och jag hann inte direkt med att trycka på, sen kom krystvärk nr 2 och huvudet var ute, sen kom resten av det lilla knyttet ut.
Så man kan säga att jag lyckades föda lillen på två krystvärkar, 45minuter och helt utan någon som helst bedövning.
Känns väldigt bra, men jag hade faktiskt längtat lite efter lustgasen, men nej då.

Det lilla underverket som kom ut 07.55 måndag morgon den 6/12 2010, vägde 3010 gram och var 48 cm lång.
Hans namn är Liam Dalström och den femte familjemedlemmen i vår nu stora familj.